Americanah

Förre året läste jag två av Adichies andra böcker, 'En halv gul sol' och 'Lila hibiskus'. Det är en författare som min sambo tycker mycket om och som kändes annorlunda än det jag brukar läsa.

I likhet med 'En halv gul sol' är boken ganska tjock, och utspelar sig över många år. Gissningsvis är huvudkaraktärena i 13-14 årsåldern när boken börjar och närmer sig 40 när boken slutar. Medans 'En halv gul sol' sträcker sig över Biafrakriget, utspelar sig 'Americanah' i en värld där det finns mobiltelefoner och bloggar.

Vad handlar den om? Vad ger den en inblick i? En ung generation nigerianer på nittiotalet som mest vill resa ut och bosätta sig i USA eller England. Att emigrera, bosätta sig utomlands, försöka att överleva i ett nytt land splittrad från familj och nära vänner. Att utomlands upptäcka att man är mörkhyad, men inte en "svart amerikan." Att flytta hem, men vara en annan och upptäcka att hemplatsen inte heller står oförändrat. Den ställer också frågor om vad det innebär att anses som lyckad, att lyckas; och om det är det samma som att vara lycklig.

Men också kärleken.

Kärleksrelationen mellan Ifemelu och Obinze går som en röd tråd genom berättelsen, trots att merparten av boken utspelar sig med de två huvudpersonerna i olika delar av världen, med olika förutsättningar; där de lever sina egna liv, men kanske alltid längtar tillbaka till varandra. Jag är mycket skeptisk till denna romantiska föreställning om den eviga kärleken, den rätta personen som alla andra bleknar mot; men det funkar som ett väldigt gott berättarmässigt grepp och jag väljer att se det som inte så mycket mer än det. I grunden tror jag inte att det är det boken egentligen handlar om.

I was interested to see, when reading other reviews after having finished Americanah, that a lot of people didn't like the discussions and arguments about race or the imagined blog posts, preferring the Ifemelu-Obinze romance instead. Personally, once Ifemelu had left for America, I wasn't convinced by the apparent longings to resume their relationship and enjoyed reading the race discussions instead!

Americanah has a large cast of characters, some of which appear and reappear briefly so keeping track of everyone wasn't always easy. I did read the book over just a few days and think that if I had taken much longer, I could have gotten very lost. As a white Brit I did occasionally cringe at spotting things I have done or said being pulled up by Adichie. She has a wonderfully sharp eye and I love her ability to create such realism on the page. There are so many different people speaking here, yet none felt false or overdrawn. Ifemelu herself is a fantastic creation - a proud confident and emotional woman who even without her blog's anonymity seemed able to speak as she saw. I was irritated by the ease in which her blogs took off though. How many of us bloggers have really got 1000 views for a third post without spending a single minute on promotion?!